Vikten av vikten

Varför är det så jobbigt att erkänna för andra att man har problem med vikten? Jag menar: Det SYNS ju så varför inte prata om det öppet? Är man rädd för att andra ska tycka att man har dålig karaktär som inte "klarar av" att lösa problemet?

Jag har fått jobba med min vikt sedan 15-16-års åldern. 18 år gammal var jag med i Viktväktarna första gången. Då vägde jag ~68kg och deras rekomendation va att jag skulle väga 52 till mina "ståtliga" *ha!* 166cm... Idag låter ju det helt vansinnigt lite! 65-70kg vore perfekt tycker jag!
Åter till den där första gången: Det va alldeles fantastiskt underbart att laga mat och baka kakor och sedan titta på när ANDRA åt medan jag själv satt och petade i lite keso... Hmmm, ringer det en varningsklocka någonstans...?

Nu är det iallafall dax att ta tag i vikten igen, men denna gång med vetskapen att jag har (och medicinerar mot) låg ämnesomsättning. Jag skyller inte alls på min sjukdom att jag idag har en hel del att jobba bort, men nu kanske mina ansträngningar lönar sej...?
Så håll tummarna för mej!